Numera köar dansbanden om att få spela på Dansbandsveckan, men så har det inte alltid varit. Det har krävts mycket jobb, tid och några mutor i form av mockapälsar för att få Dansbandsveckan dit den är idag.
– Vi envisades med att fortsätta trots motgångarna i början och det är det bästa vi har gjort, säger grundaren Bertil Elfström.
På 80-talet gjorde discomusiken sitt intåg i Sverige och dansband var inte längre häftigt. Söndagsdanserna i Malung blev allt mindre välbesökta och man planerade att lägga ner, med följden att Malungs idrottsförening riskerade att mista sin största inkomstkälla.
Bertil Elfström var engagerad i både fotbollen och söndagsdanserna och han ville ge dansen en andra chans.
– Jag tänkte att kan de sjunga visor en hel vecka i Västervik, så kan väl vi dansa i en vecka, berättar han.
Trög start
Sagt och gjort, sommaren 1986 startade Dansbandsveckan. Ett dansgolv, ett band som stod för musiken och knappt 3 000 dansanta gäster. Men några stora inkomster blev det dessvärre inte. Den första omgången gick med förlust och det krävdes en hel del jobb och envishet för att Dansbandsveckan skulle kunna fortsätta. Tillsammans med några kreativa idéer.
– Det var trögt i början, vi hade svårt att få dit orkestrar, det var väl inte så häftigt att komma till lilla Malung och spela när det fanns andra ställen som redan var etablerade. Men jag jobbade med skinn på den tiden och mutade dansbanden lite med att ge dem mockapälsar utöver det vanliga gaget. Då nappade några. Sedan såg jag att de använde de där mockapälsarna på andra dansställen, hörde andra band notera: ”aha, du har varit i Malung du med”. Det spred sig väl tillslut att Malung var något att räkna med.
Numera har Dansbandsveckan inga problem alls att hitta band som vill spela, det är tvärtom kö. De senaste åren har drygt 50 000 personer besökt Dansbandsveckan varje år, det är många band som gärna spelar för de fulla dansgolven.
De bästa banden
Även om mycket har förändrats sedan starten så är grundtänket fortfarande detsamma. Redan inför den andra omgången av dansbandsveckan samlade man en grupp dansintresserade och frågade dem vad de tyckte att Dansbandsveckan behövde. Budskapet från fokusgruppen var tydligt: de bästa banden och de bästa dansgolven.
– Så blev det. Det har varit vårt motto sedan dess, förklarar Bertil.
Kanske är det en av de saker som gjort att Dansbandsveckan har överlevt över 30 år. Många andra liknande evenemang har dykt upp, funnits några år och sedan försvunnit. I Malung blir det aldrig några tillfälliga dansbanor i tält, utan allt byggs permanent. Nu har man sex dansbanor och samtliga är under tak.
– Det går inte att bygga tillfälliga dansbanor som håller tillräcklig kvalitet. Det blir inte tillräckligt jämnt golv och bra yta. Ska vi ha de bästa dansgolven, och det har vi bestämt att vi ska, då får vi bygga på riktigt, konstaterar Bertil.
Det är självklart en hel del jobb med att ligga på topp. Bertil har själv ett dansintresse som har hållit i sig sedan han var 14 år och han är ofta ute och dansar själv. Även om det inte längre blir lika ofta som i ungdomen.
– Det måste ju vara roligt. Jag tror inte man orkar hålla på med något sådant här om man inte tycker att det är roligt. Det är ju fullt upp! Så länge jag jobbade hände det att jag fick smita ut från jobbet för att någon ringde om något kring festivalen som det var bråttom med. Nu är det lite lättare när jag är pensionär.
En stor framgångsfaktor tror Bertil är Dansbandsveckans unika koncept. Exempelvis har man underhållning i Grönlandsparken fem timmar varje dag under veckan. Här uppträder några av de mest populära banden och särskilt inbjudna artister för en jättepublik. Och det är alldeles gratis.
– Hela dansbandsveckan drivs fortfarande ideellt, en del tyckte det var idiotiskt i början att vi skulle ha gratis underhållning. Men jag tror att utan det hade Dansbandsveckan inte varit vad den är idag. Vi är ungefär 500 personer som jobbar med någonting under veckan och alla gör det helt utan betalning. Alla ställer upp och ingen får mer än någon annan. Jag hoppas att det kommer att fortsätta så, säger Bertil.
Modernare dansstilar
Ett evenemang som Dansbandsveckan måste förstås hela tiden utvecklas, givetvis finns den så kallade mogendansen fortfarande kvar som ett stadigt inslag, men nu prioriteras en yngre målgrupp och det finns även utrymme för modernare dansstilar.
– Tidigare var mogendansen viktigast på festivalen, men så är det inte längre. Senaste åren har det varit mycket mer fokus på andra stilar och ungdomarna har blivit den viktigaste målgruppen för oss. Det är ju de som ska hålla liv i veckan i framtiden.
Den yngre skaran besökare till Dansbandsveckan ökar stadigt. Sedan man började boka rockabillyband har de yngre blivit ännu fler.
– Mogendansen har ju varit i stort sett likadan sedan jag var ung, men ungdomarna gillar ju när det går undan i dansen. Den trenden kommer nog att fortsätta växa. Det ser man ju på dem när man tittar på dansgolvet, de har hur kul som helst, säger Bertil med ett skratt.
Idag har Dansbandsveckan nästan 50 000 besökare under veckan och Malung lever upp som aldrig förr. Här är massor av folk, leenden, musik och dans. Bertil Elfström menar att man också har Malungsborna att tacka för mycket.
– Vi ska vara otroligt stolta alla vi som jobbar med det här. Folk i Malung tar emot våra besökare så fantastiskt bra. De är glada, trevliga och inbjudande. De låter folk campa i trädgårdar och det är aldrig några sura miner. Den här veckan har blivit otroligt viktig för alla som bor här, ingen lämnar Malung under veckan utan alla stannar kvar och har roligt.
